Guest72

har inte hunnit/orkat skriva något vettigt till bloggen de senaste par veckorna så jag postar denna bilden och lovar bättring!!

Min bror har uppmärksammat Hässelby-Vällingby SDNs sätt att komma till rätta med sina välfärdsbrister.
Notera att detta är den enda stadsdelen som kännt sig nödgade att ta till denna typen av grepp.

Läs och gråt.

Stadsdelsnämnderna(SDN) infördes på 80-talet i Göteborg som ett försök att stärka den lokala demokratin. Man styckade upp kommunerna och gav SDN ansvar för barnomsorg, grundskola, socialt stöd, fritid, kultur, äldreomsorg och omsorg om funktionshindrade.

SDN-reformen spred sig snabbt till många av Sveriges kommuner men rullades sedan tillbaka för att i dagsläget ”bara” omfatta Stockholm, Göteborg och Malmö.

Problemet med SDN är att systemet är utformat på ett otroligt dåligt sätt. Resurser fördelas efter befolkningsmängd och tar inte alls hänsyn till demografi. Detta medför att stadsdelar som tex min egen, där vi har en befolkningspyramid som liknar en atombombssvamp, grovt missgynnas. Vi lägger ut tonvis med stålar på äldreomsorg vilket gör att ingen av de samhällstjänster som stadsdelsförvaltningen tillhandahåller oss medborgare håller lika hög kvalité som den i en del andra stadsdelar. I de stadsdelar som krisar allra mest så skjuter man visserligen till pengar från stadshuset, men det är ett trögt system och kompenserar inte på långa vägar för den inbyggda diskrimineringen som SDN-systemet medför.

Dessutom menar jag att själva syftet med SDN, att öka demokratin, missgynnas av systemet. Jag tror man är jävligt fel ute om man tror att folk tänder på budgetdiskussioner där tex äldreomsorg och ungdomsverksamhet ställs emot varandra. Förutom en del pensionärer så är nog inte så många intresserade av att diskutera vilket företag som ska få kontraktet att driva det lokala sjukhemmet. Jag tror att man går miste om en stor folklig potential när man reducerar politik till att handla om parkskötsel och kaffedrickande.

Sen håller jag med moderaterna i det att SDN medför ökade byråkratiska omkostnader. Istället för 18 olika småförvaltningar inom de olika områdena så kan vi ha stora och vinna enorma effektivitetsvinster. De pengarna kan då återinvesteras i ett system där resurserna fördelas jämt och solidariskt. Tex blir då socialtjänsten en kommunal förvaltning och vi får rättvis behandling av alla i Stockholm, inte som idag att budgetläget gör att människor i utsatta förorter som min egen har svårare att få socialbidrag än de som råkar bo på östermalm.

Med det här blogginlägget vill jag klargöra att jag tycker att Ung Vänster, som ännu inte har tagit ställning i frågan, borde gå emot sitt moderparti och driva frågan om SDNs skrotande. Förhoppningsvis kan vi påverka vårt moderparti som är positiva till SDN i rätt riktning.

För er som undrar så är den här bloggen (tyvär)inte en del av någon propagandamaskin. Jag resonerar runt lite olika frågor och flummar. Förhoppningsvis så kommer någon att tycka att det är intressant och bli lite inspirerad. Vi får se vilken vändning bloggandet tar i framtiden.

Igår var jag på mitt första möte som betalande medlem i Vänsterpartiet. Det var partiföreningen i Hässelby-Vällinbgy som hade årsmöte. Efter ett år av inaktivitet var en del rätt deppiga men det fanns också optimism. Inflyttning från andra delar av länet samt min och min brors närvaro kan ge föreningen en boost som den väl behöver nu när det är valår och allt. Jag blev också invald i föreningens styrelse(men hey, det blev alla som ens sade att de kunde tänka sig uppdraget). Nu ska jag sätta mig och skriva rent protokollet från nämda möte.

Som en varudeklaration kan jag redan nu avslöja att jag förmodligen kommer ta strid i visa frågor både i partiföreningen och i partiet i stort. Det handlar framförallt om demokrati, både synen på interndemokrati men också hur man vill utveckla och fördjupa demokratin i Sverige. Jag är av den bestämda åsikten att stadsdelsnämdernas utformning idag är oerhört problematisk, både ur demokratisk synvinkel men också ur ett rättviseperspektiv. Vänsterpartiet vill visserligen utveckla SDN men anta att det blir en vänstermajoritet i Stockholm även efter valet, anta att man försöker men inte lyckas driva igenom förändringar av systemet? Kan man då fortfarande försvara ett system som diskriminerar och som motverkar sitt eget syfte?

Nåväl, det ska bli intressant att vara med och jobba för Sveriges bästa parti, och kanske också påverka det så att det kan bli ännu bättre!

Jag var på en studiecirkel igårkväll och diskuterade Vänsterpartiets ekonomiska politik.

En man, cirka tre gånger så gammal som mig själv och kommunalfullmäktigeledamot i en av Stockholms kranskommuner, uttryckte att han hellre ville prata ideologi än dagskrav. Han ville inte prata om 200 000 nya jobb, och han trodde inte att 6-timmars arbetsdag var någon bra reform. Istället ville han gå ut och prata om vilket samhälle vi ville ha på sikt, om socialismens ideal. Dessutom så ifrågasatte han att man tyckte att privata företags vinster var något dåligt i sig, "det handlar väl vad man gör med dem"?

En annan man, egenföretagare för vad han själv beskrev som "ett företag det går bra för" höll med om det där med vinsten. I hans företag så kom vinsten minsann hans anställda till godo. Vidare framhöll mannen, som var minst dubbelt så gammal som mig, att det här med 200 000 nya jobb i offentliga sektorn var ett orimligt krav eftersom det var svårt att finansiera. Han vände sig starkt emot för höga skatter och drog upp Astrid Lindgren och pomperipossaaffären. Vidare så tyckte han också att vi borde diskutera mindre konkreta ideér och snarare lyfta upp diskussionen huruvida vi i vänstern i det socialistiska samhället vill ha planhusållning eller marknadsekonomi - så att vi vet vilken utopi vi ska försöka sälja in till folket.

Här gick jag och trodde att Johan Lönnroth var Göteborgare och så kommer samma resonemang som han har ur käften på två andra män som också de har sett sina bästa dagar.
Johan Lönnroth tycker att vi måste föra en "realistisk ekonomisk politik" vilket i princip innebär att det är orealistiskt att göra någonting som inte Göran Perrson redan har gjort. Istället gillar han att diskutera hur vårt ekologistiska marknadsvänliga frihetssocialistiska idealsamhälle borde se ut och hur vi bygger det. För att kunna diskutera detta med sina kompisar utan att bli störd så har han startat en ekonomisk pensionärsförening.

Nåväl. Det är nu rent retoriskt som jag borde presentera vad min ställning är, så jag kör väl igång helt enkelt.
Jag är en av dehär ungdomarna som det snackas om på teve och i radio dagarna i ända. Jag tillhör den gruppen som har det svårast idag om man ska avläsa vilket samhällsproblem som politiker använder mest taltid till. Jag är står utanför arbetsmarknaden. Eller, inte helt, jag har både en, två, tre, fyra fötter i den. Men jag får ändå inte jobb att leva på. Bara springvik, några timmar här eller där.
Jag skiter fullständigt i vad som händer om tvåhundra eller tvåtusen år. Jag behöver pengar för att klara mat och hyra idag!
I hela min uppväxt så har det varit just det problemet som har varit centrala. Hur i hela friden skulle min mor skaffa fram mat på bordet även denna månaden? Nu är hennes problem mitt, men som tur var så har jag kunnat utnyttja henne som räntefri bank. Hon har nämligen bättre ekonomi nuförtiden efter en sejour inom vuxenutbildningen(Tack Göran P!).

Då kommer altså frågan, vad vilja ungdomen? Jo, jag vill ha en anställning med stålar att leva på.
Borgarnas förslag är mer flexibilitet. Lägre löner. Sämre avtal.
Men jag har redan allt det där. Jag vill ju ha något annat!

Som tur var står då Johan Lönnroth där med lösningen.
-"Kom mitt barn. Vi vandrar tillsammans mot det helgade landet. Vi måste föra en realistisk ekonomisk politik. Stå bara ut lite till så får du belöningen längre fram."

Synd. Jag är lite dum i huvudet och förstår inte logiken.
Sverige producerar mer än någonsin. Sverige är rikare än någonsin. Men vad bryr jag mig om jag inte får en bit av kakan? Om vi inte för en humanistisk ekonomisk politik.
Vidare så är det inte så att det inte finns jobb till alla i vårt samhälle eller pengar att anställa alla, speciellt inte om man betänker att pengar är ett artificiellt bytesvärde och att man skapar ett värde även om man inte producerar något. Rent tekniskt så borde diskussionen handla mer om vilket arbete vi vill att de arbetslösa ska utföra, vilken typ av värde vi vill att de ska skapa, än hur vi skapar flera jobb. Jobben finns, arbetskraften finns, det enda hindret är synen på offentligt arbete som någonting sammhällsfarligt.

Den synen är dock korrekt. Jag kallar mig själv marxist(precis som övriga studiecirkelsdeltagare igår) och jag är av den åsikten att dagskrav innehåller en inneboende revolutionär potential. Man kan diskutera hur länge som helst om hur välfärdssamhället påverkar arbetarklassens psyke. Det finns de som hävdar att systemet är en kapitalistisk komplott för att hålla arbetarna på mattan. Själv så tycker jag det är en ointressant diskussion, oavsett varför vi har arbetsskydd och sjukvård åt alla så väljer jag det alternativet framför att inte ha det.
Nej, jag anser att själva beskärandet av kapitalismen är utvecklande av densamma. Och att man i det påskyndar inte bara dess utveckling utan också dess sönderfall. Låt mig utveckla: Välfärdssamhället har varit bra för kapitalismen, produktivkrafterna har utvecklats i allt snabbare takt och vinsterna rakar i höjden. Det är ju också det som är kapitalismens utvecklande kraft: Jakten på profit. Och när vi begränsar deras möjligheter att uppnå monopol, ge slavlöner, när vi anställer folk i offentlig sektor och sänker arbetslösheten eller tvingar dem ge arbetare rättigheter och medbestämmande. Då tvingar vi dem att hitta nya vägar att uppnå samma vinstmarginaler. Så har också kampen stått i Sverige, nu ser vi återigen nya attacker mot fackförbund och arbetslagar. Attackerna handlar inte om att göra det bättre för Sveriges arbetare, de handlar om att höja företagens vinster ytterligare för att de kan vinstkonkurrera med andra företag. Det är här jag menar att det är revolutionärt att försvara den Svenska modellen, att återställa den och att genomföra nya reformer. Inte för att det är antikapitalistiskt att införa demokratiska lösningar i samhället, vilket det är, utan för att vi tvingar kapitalismen att istället för att på andra sätt höja sin profit göra det den är bäst på: Att utveckla våra produktivkrafter.

En del skulle säkert kalla mig reformist, själv kallar jag mig pragmatiker. Jag är övertygad om att Lönnroths samhälle är bättre än det vi nu lever i. Men den centrala frågan måste vara förändringsperspektivet. Och då handlar det inte längre om en "realistisk ekonomisk politik" som baserar sig på dagens nyliberala masspsykos, då handlar det om att ta ställning för en realistisk socialistisk politk. En politik som på allvar utmanar mytbildningen om att inget går att förändra.

Jag kräver min rätt, och för att citera cirkelledaren Micke von Knorring: "När vi pratar ekonomisk politik så tycker jag att det är viktigt att vi är medvetna om att vi kan göra vad vi vill."